Från hundinstruktör till domare – Helena delar med sig av sina erfarenheter och passion för hundträning

Helena Eriksson har varit en självklar del av Kungliga Hundar i över ett decennium. Från sina första kurser i en liten träningshall till rollen som lärare och domaraspirant inom hundsport har hennes resa präglats av glädje, nyfikenhet och ett starkt engagemang för både människor och hundar. I den här intervjun delar Helena med sig av sin syn på hundträning, undervisning och varför hon brinner för Kungliga Hundars yrkesutbildningar.

Du har varit en del av Kungliga Hundar i många år – kan du berätta lite om din resa här och vad du gör idag?


– Jag kontaktade Tina på vinst och förlust när jag var helt nyexaminerad instruktör 2010, berättar hon. På den tiden var Kungliga Hundar en liten kursverksamhet i en mindre inomhushall. Jag rivstartade och hade massor av kurser redan första åren.

Över tid växte både uppdraget och vänskapen med Tina, och idag är Helena mer eller mindre Tinas “högra hand”. Tillsammans har de utvecklat ett nära samarbete som bygger på olikheter som kompletterar varandra.

– Hon är en av mina närmsta vänner. Vi är extremt olika som personer men på det där sättet som kompletterar varandra och förmodligen gör oss båda till bättre människor. Och så möts vi förstås i ett gemensamt tänk kring hund och hundträning, berättar hon.

Helena håller inte i lika många kurser som tidigare utan tiden går istället till andra delar av bolaget.


– Jag har inte så många kurser nu för tiden, men kör då och då någon kurs inom främst freestyle. Jag är också lärare på några av våra yrkesutbildningar, bland annat rallyinstruktören och våra dagisutbildningar. Sedan driver jag och Tina 6 hunddagis tillsammans, men min grundtjänst är som socionom på en LSS-verksamhet på en hästgård – Stallyckan.

Du har varit en del av Kungliga Hundar i många år – kan du berätta lite om din resa här och vad du gör idag?

Helena uppskattar flexibiliteten i de distansbaserade yrkesutbildningarna – både för sin egen del och för eleverna.


– Det gör att jag kan planera mina olika arbeten fritt, men också att eleverna får möjlighet att lägga upp sina studier på ett sätt som passar deras vardag, säger hon.

Även om Helena inte håller lika många kurser längre beskriver hon det som en ynnest att få hjälpa varje ekipage inom en specifik gren att nå sina individuella mål.

– Oavsett om någon är helt ny i hundvärlden eller vill putsa på detaljer i tävlingsmoment, så är det fantastiskt att få vara med på vägen, säger Helena med värme.

I våras blev du antagen till en domarutbildning i freestyle och heelwork to music! Berätta, hur gick det till när du ansökte, och vad krävs för att bli antagen?

– Freestyle och heelwork to music är ganska svåra sporter att döma, så jag har alltid sagt att jag INTE ska bli domare. Men man är ju inte sämre än att man kan ändra sig, säger hon och skrattar.

Det ligger inte i Helenas natur att säga nej så när hon blev tillfrågad om hon var intresserad var det bara att köra och skicka in en ansökan. Ansökan är skriftlig, lite som ett personligt brev där man berättar hur man uppnår kriterierna och varför man tror sig passa som domare. För att bli antagen krävs en rad formella krav som listats på Svenska Hundfreestyleklubbens hemsida, bland annat viss tävlingserfarenhet.

– Jag har tävlat mycket genom åren, om än i perioder, så jag har ju sett många program och vad som genererat olika poäng.

Vad innebär det att gå en domarutbildning – hur ser processen ut och vad kommer du att få lära dig?
krävs för att bli antagen?

– Djupare kunskap om regler är förstås en viktig del som ingår, sedan handlar mycket om att lära sig vad som ingår i de tre olika bedömningskategorierna som man döms i i freestyle och vad som ska generera vilka poäng. Freestylens bedömning är inte lika hands on som exempelvis rallylydnadens bedömningar, så mycket handlar om att med stöd av lärarna träna på att studera program och bedöma dessa, förklarar hon.

De har haft en fysisk träff över en helg där de bedömde inspelade program. Enligt svenska regler ska domarna tittarpå vad hunden gör och inte bländas av att vissa förare är mer dansanta eller bättre på skådespeleri än andra.

– Vi ska titta på samarbete, om det är få eller många missar, hundens precision i utförandet av olika tricks eller positionsarbeten, vad programmet innehåller, hur ekipaget nyttjar och tajmar musiken och mycket mer, fortsätter hon.

I Klass 1 som är den lägsta förklarar Helena att domarna är mycket mer förlåtande, exempelvis är så kallad ’hjälper’ tillåtet i en högre grad. I den högsta klassen, klass 3, ska däremot inte uppenbara hjälper synas men det får vävas in i koreografin.

– När vi dömer heelwork to music ska vi lära oss hinna uppfatta vilka positioner ekipaget har med, i vilka riktningar, om de använder sig av sidosteg, svängar osv. samtidigt som vi är alerta och uppfattar precisionen i positionerna, hur ekipaget använder sig av musiken, hur de rör sig över planen m.m. Med andra ord handlar det om mycket träning i handledning av lärarna, berättar hon.

Nu i höst infaller turligt nog också en domarkonferens som gör att Helena får möjlighet att träffa befintliga domare och diskutera bedömningar.

– Vi avslutar med att som aspiranter döma alla 6 officiella klasser, med minst 10 ekipage per klass. Först en omgång då vi får diskutera med en referensdomare. Därefter ska vi göra om allt igen, minst 10 ekipage per klass genom alla 6 klasser – men då döma helt självständigt som examination.

Hur känns det för dig att ha fått den här möjligheten och vad hoppas du kunna bidra med som domare?

– Det känns både lite läskigt och som en naturlig förlängning av den kunskap jag byggt upp genom åren.

Helena är tävlingsledare och har tidigare arrangerat en hel del tävlingar. Utöver det är hon utbildad freestyleinstruktör genom Svenska Hundfreestyleklubben och själv aktivt tävlande.

– Min hund Rey tog championat i freestyle för några år sedan. Nu bygger vi ett nytt program och hoppas på att kunna starta med det nästa år. 

Helena hoppas kunna bidra till att det arrangeras fler tävlingar och påpekar vikten av att det finns funktionärer och domare för att sporten ska överleva — och självklart att fler vågar börja tävla!


– Jag vill att nybörjare ska känna sig välkomna – att det inte är läskigt att prova. Som domare får vi inte samtala och diskutera med de tävlande, men jag tänker att ett leende räcker långt det med.

Stort grattis också till att din hund Rey blivit Rallylydnadschampion i år! Hur känns det, och hur jobbar du för att hålla både dig själv och hundarna motiverade på vägen mot stora mål?

Helena skrattar och berättar om sin kreativa tjej, Rey, som haft lite egna idéer för sig på tävlingarna.

– Det känns väldigt kul och vi har kämpat för att få ihop våra cert. Hon tycker att ”sitt” är det sämsta som finns på rallybanorna, kanske för att hon vet att vi ju ska fortsätta gå sedan. Hon hittade också en telefonstolpe att runda på en tävling, istället för konen precis framför oss. En annan gång började hon springa i en stor cirkel runt skylthållarna, det är så vi lärt in att springa i cirkel i freestylen. Eftersom hon gärna drar till med tricks så fick vi pausa freestylen ett tag och fokusera på bara rallyn. Men när championatet väl var i hamn växlade vi tillbaka till freestylen.

För att hålla motivationen uppe sätter Helena upp lite tävlingar som mål, men betonar också att hon bara tävlar om lusten finns där för både henne och hunden.

– Jag vill inte tävla utan att min hund är rättvist förberedd för det uppdraget. Sedan är jag noga med att låta mig pausa om jag känner för det, eller stryka mig från en tävling om jag känner att jag inte hunnit träna eller att jag själv helt enkelt inte har lust. 

Ett annat sätt för Helena att hålla motivationen uppe är att gå kurser och umgås med träningskompisar.

– Jag är en läxgörare och gillar att få hjälp med både struktur och en spark i baken. Träningskompisar är också viktigt, det är roligast att träna tillsammans och dela både egna och träningskompisarnas motgångar och framgångar. 

Hundarnas motivation är delvis inbyggd men också avhängt på belöning. De hänger helt enkelt alltid med efter bästa förmåga och utöver jakten som är ”gratis” motivation arbetar Helena med motion som löpning, men också belöningsbaserat med godis och lek.

Din filosofi är att hundträning alltid ska vara rolig och hundvänlig – kan du berätta lite om hur du tänker kring det?

– Oj, här skulle jag kunna skriva en bok! Men ska man bena ner det så landar det i att hundarna inte väljer att vi ska pyssla med olika hundsporter – eller för all del vardagsträning. En hund som är lös skrittar inte naturligt vid vår sida utan springer i olika tempon, stannar och nosar, ruschar och grejar. Att vi får för oss att den ska gå fint i ett snöre är människors ”hittepå” för att det ska fungera i samhället. Hundsporter är ju det allra största ”hittepået” när man tänker efter. Vi jagar titlar som till syvende och sist är påhittade och inte fyller någon funktion. Det är vår skyldighet att se till att vår träning aldrig påverkar hundarna negativt, säger Helena.

Helena förespråkar därför belöningsbaserad träning och att faktiskt avstå träningspass om man är trött, hungrig eller har andra känslor som kan spilla över i något negativt gentemot sin hund.

– Tävlar jag och det inte går som önskat så ska min hund alltid veta att den är bäst oavsett. Det kan låta klyschigt, men det ÄR viktigt. Vi ska båda två tycka att det är roligt att träna – annars kan vi hitta på något annat. Hemma kallar vi det ofta för att vi ska ”åka och spela korvspelet”. Det är så det ska kännas för hundarna, som en lek där man hela tiden vinner godis och lek. I korvspelet är det dessutom vinst varje gång, det är mitt ansvar att se till, fortsätter hon

Helena menar också att här ingår att träna med hundarnas behov i åtanke. Hennes hundar älskar att träna för de älskar sina belöningar. Men hon ser alltid till att de får sina hundbehov tillgodosedda först och främst.

– Jag som har en jakthundsras spenderar många timmar i veckan på deras fysträning och rörelsebehov och de behöver också få jaga. Under säsongerna då de inte får jaga behöver jag hitta andra sätt för dem att få utlopp för det. Sedan behöver de såklart återhämtning, social samvaro, mat och matberikningar etc. Hundsportträning kommer egentligen i sista hand och är en bonus. Det är viktigt att vi båda uppskattar den bonusen.

På tal om att kunna skriva böcker om hundträning, du och Tina har tidigare skrivit böcker tillsammans och arbetar nu med en ny – kan du avslöja lite om vad den kommer att handla om?

– Den kommer faktiskt handla lite om just detta, att det ska vara roligt att träna hund, avslöjar Helena.

Innehållet är inte helt satt men tanken är att boken ska beröra allt från grundläggande träningsfilosofi till motivation, välmående och hur man tränar olika typer av hundar.

Vad skulle du vilja säga till elever som drömmer om att själva nå långt inom hundsporten eller utbilda sig vidare?

– Vad väntar du på? Bara kör! säger Helena utan att tveka.

Hon betonar också vikten av om man vill gå långt inom en hundsport behöver man ha rimliga förväntningar på sin fyrbenta bästis. Ägarens drömmar får aldrig vara på hundens bekostnad.

– Jag känner genuint att det allra, allra bästa av att träna och tävla är att vi gör det tillsammans. Jag ÄLSKAR känslan att komma hem efter en lång tävlingsdag och rulla ihop mig med min hund och bara njuta. Du och jag, vännen. Du och jag. 

När det handlar om att utbilda sig tycker Helena det är viktigt att ställa sig frågan: vad har jag lust att göra just nu? Vi kan aldrig vara säkra på vad framtiden har att utvisa, och därför borde vi leva lite mer i nuet menar hon. Det är också en personlig utveckling att utbilda sig, även om man kanske inte vill arbeta med just kursverksamhet. Själv har Helena mycket på sin meritlista och har alltid gjort det hon känt för i stunden. 

– För mig är livet för värdefullt för att harva runt i tankar om att i framtiden ska jag… Det är här och nu vi lever, så det är här och nu som vi borde göra det vi känner för idag! Kunskap är dessutom aldrig tung att bära. Känslan av att det är omöjligt att bli fullärd är dessutom härlig tycker jag. Det håller en ödmjuk och på tårna – och mina bästa läromästare är förstås alla hundar jag möter och alla människor som ger mig förtroendet att hjälpa till i deras träning, avslutar Helena med ett leende.